Lidingöloppet
Skulle för flera dagar sen ha publicerat ett inlägg om lidingö och tro mig, jag har försökt. Skrivit inlägget kanske 4 gånger men varje gång glömt spara texten innan jag försöker publicera då det ibland inte alltid funkar. Så när jag tryckt publicera eller bara ska lägga in bilderna så försvinner hela inlägget och eftersom de har varit ganska långt så har jag inte orkat skriva om sen. Men nu så ska jag både skriva och spara tills det går att publicera. Och sen har jag även fått problem med att det återigen är ord som sitter ihop om man läser bloggen via telefon så ska kolla upp detta och se om jag kan lösa det.
Men nu till Lidingö! Jag flög ju ner till Stockholm och vänta där på min fader på flygplatsen som sagt. Väl framme på hotellet så lade vi bara in våra väskor och sen gick vi iväg för att äta kvällsmat. Sen var det raka vägen till sängen för att få en god natts sömn inför loppet. Väl på lördag morgon så åt vi en god hotellfrukost innan de var dags att åka ut till lidingö för att hitta en startplats för mig och min fader. Vi hade en extrem tur att få starta i en av de första startgruppen som inte var en seding grupp. Efter att ha fått våra startnummer och ombytespåsar så gick vi och satte oss i bilen i väntan på att vi skulle få starta, och några timmar senare så stod vi där vid startlinjen. Första 5 km gick utan problem men sen började min fotled göra sig påmind om att jag hade skadat den veckan innan. Vid 13 km så fick jag energistopp och det var som att gå rakt in i en vägg på bara några sekunder, för jag hade verkligen ingen mer energi och för varje steg så blev jag bara mer och mer yr. Men som tur var så orkade jag (pappa peppade och hjälpte massor) till 15 km där de fanns ett mat stopp och inte bara vatten och energidryck. Efter det stoppet hade jag ganska bra med energi igen men min fotled hade gjort jätte ont sen 1 mil märket. Så efter det så gick vi bara de två sista milen. Jag har aldrig ätit så goda bullar eller druckit så gott kaffe eller så god pepsi som under det här loppet. Sista 5 km så börjar benen att krampa och jag haltar kraftigt men jag tar mig ijallafall i mål för där och då så var det bara att jag skulle i mål oavsett om jag fick krypa det sista. Så efter ca 5 h och 30 min så kom vi äntligen i mål och jag fick min efterlängtade medalj. Men det är först nu som det allra värsta med hela kvällen kommer och det var att gå den sista kilometern bort till våran bil. Väl framme på hotellet igen så duschar vi och klär oss varmt och sen blir det en middag nere i hotellets resturang då jag inte klarade av att gå så mycket mer än så. Dagen efter så klarar jag knappt av att stå/gå på mina fötter och min ena fot och fotled var extremt uppsvullen. Men nu över en vecka senare så känner jag knappt av den och både haltningarna och svullnaden har försvunnit. Jag har däremot inte ändrat min åsikt om det jag sa när jag gick i mål och det var "Aldrig mer ska jag köra lidingöloppet" (min fader tror dock fortfarande att jag kommer ändra mig) kanske att de har blivit lite åt hållet att de vore kul och se om jag kunde slå min tid men då ska jag vara något sjukt mer tränad och redo för det isåfall. Nu ska jag bara chilla i några dagar till innan träningen inför Vasaloppet drar igång för fullt! Halva klassikern gjord!
Mitt startnummer som jag hade, var faktiskt både taggad och nervös när jag tog den här bilden!
Före och efterbild. Kan säga att tårarna rann när jag kom i mål av stolthet över att jag klarat det och över smärtan i kroppen. Så bilden är faktiskt 5-10 min efter målgång då det var först då jag mådde "bra" igen.
Tågresan upp till Östersund tillbringade jag med att börja läsa "Omgiven av idioter" och kan starkt rekommendera den till andra!
